Att få göra sina normala sysslor tar man ofta förgivet. Sin vardag bara susar förbi utan att man ens tänker på vad man gör? Vad har du gjort idag? vad gjorde din dag bra eller dålig. Det är många saker vi tar förgivet.

 

 

Något som är självklart att klara av för mig är simpla saker som att ta på sig strumpor, skor, plocka upp något från golvet, gå till bussen och andas. Jag tycker det är så intressant och rätt sjukt hur stor skillnad det är att ha en stor mage som tynger ner och som trycker upp både det ena och andra.

 

 

För att ta på sig skor och strumpor är inte en självklarhet längre inte heller att sätta sig upp från soffa eller säng, man får liksom rulla runt som en korv för det är en mage ivägen. (ja Tobias tycker det ser väääldigt roligt ut. hmm :) Det är underbart att känna hur magen växer och blir större men samtidigt tänker man: jag har ju för tusan ca 3 månader kvar, hur jäkla mycket större ska jag bli? och kommer jag kunna ta mig upp ur sängen utan en lyftkran?

 

 

 

 

 

Jag är en expert på att sova, har faktiskt alltid varit det. Jag kan somna vart som helst! Det har inte direkt blivit bättre när man är gravid ;) Igår tog jag en powernap... eller ja man kan inte riktigt kalla det en powernap utan kanske mer: jag rådäckade i soffan. Från 13 till 17 låg jag däckad i soffan och det var så galet skönt!

 

 

 

 

Jag hoppas att alla där ute har en lika underbar kille som jag, jaaaaa man får SKRYTA! 

Det viktigaste tycker jag är att man känner sig trygg, tillit och att man kan va hur jäkla galen som helst (sig själv alltså) och ändå bli älskad. Tobias är en av de underbaraste personerna jag vet och jag hoppas alla där ute har en egen Tobias.

Jag jobbar som gruppträningsansvarig på Actic i Norrköping och jag trivs jätte bra med mitt jobb och mina goa arbetskamrater. Mitt liv brukar bestå av mycket träning, runt 6-7 pass i veckan där jag får chans att både inspirera och bli inspirerad av underbara deltagare. Att inte träna finns inte ens i min världsuppfattning, en värld utan träning är ingen värld alls. eller jo klart det är,  det finns mycket mer betydelsefullt MEN jag vill bara försöka få ner i ord hur mycket träning betyder för mig. Att få känna denna glädjen, energin och utmattningen efteråt, gärna lite blodsmak och halvt spyfärdig, den känslan är så Gooooo. Pucko tänker vissa, javisst tänker jag då :)  För mig är träning en livsenergi som jag behöver för att kunna fungera korrekt i kropp & knopp!

 

 

Så när jag fick reda på att det växte en alien i mig så tänkte jag: Jag ska träna så länge det går, helst köra lite Body Combat ända in till förlossningssalen, kanske lite under tiden jag föder också, vilket jag säkert kommer göra, i form av en jab, hook eller uppercut på min älskade Tobias som jag tänkte ha som slagpåse när det gör för jäkla ont. För det är ju ändå halvt hans "fel" (andra halvan mitt) att jag ligger där och ska klämma ut en melon mellan benen. Men som sagt, min träning och min kropp har inte gått hand i hand. Det var inte alls det här jag planerat! Men det jag har lärt mig och gjort under hela graviditeten är att lyssna på min kropp.

Har haft diverse "biverningar" av min graviditet såsom: Spydde varje dag till V.15 (Blev en vana tillslut, konstigt men sant, saknar det nästan lite... eller? ) Har haft problem med bäckenet som ej vill sammarbeta, halsbränna upp till näsan men det värsta var nog att jag fick problem med min högra njure och fick åka in till akuten från jobbet. Pga att det var så trångt i min bukhåla av barnet så klämdes min njure vilket resulterade i grym smärta. Detta var inget som var farligt (tack och lov) det ända jag skulle göra var att knapra värktabletter. Men nu när magen har växt så fint så har jag ej kännt av det på 3 veckor, WOHO! Nu är min graviditet faktiskt en frid och fröjd (förrutom att bäckenet kan bli kajko ibland, och ont i fossningarna när man stått och gått för mycket)  Men jag lovar att dessa småsaker är en piss i havet av vad man faktiskt kan få. Men jag lovar också att man inte tänker på de små negativa sakerna för man fokuserar på allt positivt, att vi ska få en liten kotte till vår familj, njuta av de underbar sparkarna (dock är de mot urinblåsan inte underbara). Att vi har skapat ett kärleksbarn, som kommer få bästa föräldrarna och två håriga syskon.

 

 

Mitt tips är i alla fall att hålligång kropp och knopp i något som du känner passar dig, vad driver dig till att bli ännu bättre och må ännu bättre. Sluta aldrig att lyssna på din kropp, det är ju ändå den som är du, såsom din kropp/knopp mår, så mår du. Och mår du inte bra, men försök att hitta på något positivt, du bestämmer hur din dag, vardag, attityd och inställning ser ut, du bestämmer, glöm inte det!

 

 

 

Nu ska jag och alien/aron titta vidare på Greys Anatomi och njuta av mitt äpple. Vet inte om hon på serien är chockad av min stora mage eller något annat... hm

 

 

 

 

Det är många som ej vet eller har hört talas om klumpfot. Det hade inte vi heller förens för någon vecka sedan. Här är lite info till er som undrar:

 

 

Klumpfot kallas också för PEVA som är en förkortning av det latinska namnet pes equino varu adductus. Det är en medfödd missbildning då hälen är vriden inåt, framfoten är riktad nedåt in mot kroppens medellinje och foten står i spetsfotställning eftersom hälsenan är för kort. Hälen är då högt upp medan foten och tårna pekar nedåt. I Sverige föds 1-2 barn per 1000 med klumpfot. Felställningen är vanligare hos pojkar än hos flickor. I hälften av fallen är bägge fötterna involverade och svårighetsgraden varierar från fall till fall. Orsaken till klumpfot är ej känd.

 

Behandling:

 

Läkaren tänjer försiktigt mot felställningens riktning i framfoten med mothåll på språngbenets yttersida och fixerar därefter det uppnådda läget med gips. Knäleden hålls i 90 graders böjställning. I det läget slappnar ett par av de muskler av som orsakar felställningen. Dessutom förhindrar denna ställning gipset från att glida av. Med sju till tio dagars mellanrum gipsas foten om och läkaren tänjer då ytterligare på foten så att felställningen minskar. I de flesta fall kan man redan efter några omgipsningar se en tydlig förbättring.Efter sex omgipsningar brukar det mesta av felställningen ha justerats och endast spetsfoten vara kvar. Det beror på att hälsenan inte går lika lätt att tänja ut som övriga senor och ledband.

 

Om foten står i spetsfot efter sex omgipsningar behöver hälsenan förlängas. Det görs i lokalbedövning eller under narkos då barnet sövs. Hälsenan skärs av någon centimeter ovanför fästet på hälbenet, som sedan kan tänjas ner på plats och spetsfotsställningen hävas.

 

 

När gipset har tagits bort efter tre veckor får barnet speciella skor som sitter ihop med en justerbar metallskena. Skorna och skenan ska användas dygnet runt i tre månader efter avgipsningen och därefter tolv timmar nattetid och två till fyra timmar på dagen, gärna när barnet sover, fram till tre- fyra års ålder.

 

 

Behandlingen brukar inte påverka tidpunkten när barnet börjar vilja stå och gå. Om barnet inte har några andra fysiska funktionsnedsättningar, kan man räkna med att barnet kommer att kunna gå, springa, hoppa, åka skridskor, skidor och spela fotboll vid samma ålder som andra barn med full rörelseförmåga.

Idag efter jobbet så åkte jag och Tobias och fyllde på med energi (subwaaay) + handlade massa nödvändiga saker såsom mat. Jag handlade också smink och jag tycker det är såååå tråkigt men kände att eftersom jag ej har ägt en foundation på 2 år så kanske det var dags nu? 

 

 

Något annat jag tycker är tråkigt och ointressant är alla barnsaker, såsom allt man "ska" köpa för att vara förberedd när barnet kommer, t.ex. skötväska, tvättlappar, barnvagn?

 

 

Vad ska man ha för vagn? och nu är det ju inte bara en hel vagn man skulle välja (som jag trodde), nej utan du ska välja själva chassit, vilken liggvagn, sittvagn och sedan det bästa av allt, vilken jäkla färg ska det vara?

 

 

Tack och lov är Tobias tio gånger mer intresserad av dessa saker, så när vi var på babyproffset så fick han sköta pratet och jag var delaktig i att välja färg och att värma en bänk med min rumpa medans jag drömde mig bort till något mycket mer intresantare. Och nu tänker någon kanske, men vaddå du ska ju få barn, gud var kul att välja saker till sitt barn... Njaaae, alla är vi olika, tack och lov!  Det blev en sådan här iaf, emmaljunga city cross

Idag fick vi besked om att vi fått tid på vrinnevi för kontroll med ultraljud för att kontrollera hur hans fossingar ser ut + info till oss om vad klumpfot är och vad som kommer ske när han ploppat ut.

 

Det är bara 1v½ vecka kvar tills vi ska dit men det känns som en evighet... Jag får sysselsätta mig med många saker så att tiden går fort! :)

 

 

Just nu är Tobias och håller i box&kick pass på medley. Jag har en Doris som gosar men min mage medans jag tittar på Greys Anatomi. Men snart bär det av till mina päron för att äta god mat, paaaaj, here we come!

 

Jag är nu i graviditetsvecka  27 i månad 6 och hans beräknade nerkomst/utkomst/Kardyng nersläpp är 23 Juni.

 

Vi turas om att röra på oss, när jag är igång så är vår lilla alien helt stilla men när jag är lugn då är det hans tur att rocka loss, och då rockas det loss ordentligt, kickar och förflyttningar hit och dit i magen.

 

Jag undrar hur det är att ligga i ett sådant trångt utrymme, har inget direkt minne av denna tid i mitt liv men jag skulle troligtvis få "liteee" klaustrofobi...

 

Kroppens ändringar är galet facinerande och samtidigt tanken "vad fan händer med min kropp?"
Pangbom så exploderade tuttarna (var i förnekelse där ett tag angående BH-storleken) sedan drar magen iväg, han bara växer och växer, har aldrig haft en stor mage så är alltid lika chockad när man tittar ner.  Och har nu blivit väldigt varm de sista dagarna, jag och Tobias slåss om AC:n. jag vill ha på 18 grader, Tobias vill ha på 25???? Tobias vinner i detta fall pga att han är förkyld men så fort hans förkylning är över så är AC:n min!!!  ;) Just nu sitter jag i sovrummet med ballkongdörren öppen, vissa skulle säga att jag är en galen idiot, jag säger, jag är GRAVID! ;)

 

En glad hälsning från Alien/Aron

 

 

Vi har varit på två ultraljud innan vi åkte på detta som vi köpte till för att ta reda på vårt barns kön. På båda ultraljuden har de sagt att allt sett bra ut. Så när vi då gick därifrån med inte bara ett besked om vilket kön utan också att han hade en missbildning som heter klumpfot på båda fötterna, så var man ju självklart lite chockad.

 

För det första var jag lättad över att vi hade valt att åka dit så att vi ej skulle stått där vid forlossingen och bara "ahaa vad är det här då?" och för det andra var jag irriterad över namnet, klumpfot, vad är detta för namn egentligen!? Men efter att vi kommit hem från Linköping så kom alla frågor coh tankar:

-kommer han kunna gå normalt efter alla behandlingar?

-och vilka behandlingar kommer han att göra?

-kommer han gå senare än alla andra?

-duscha, byta blöja, kläder, kommer han ha ont?

 

Men efter en dag när man fått bearbeta denna omställning från att ha haft en "perfekt bild" till att ha samma perfekta bild fast med lite mera trix i vardagen, så kom min tanke: Det kunde ha varit mycket värre!

 

Så idag en vecka senare känns detta som en piss i havet, visst kommer det att vara tuff och utmanande men jag och Tobias kommer klara detta galant. Vi vill att våra nära och kära ska glädjas av vårt första barn och vi vill  inte ha något medlidande, för så känner vi inte. Vi ser detta som en positiv sak som gör oss ännu mera starka tillsammans!

 

 

 

 

 

 

Vi är två som snart ska bli tre.

Vårt första barn är på ingång eller ska man kanske säga på utgång? Han ska ju ändå "ploppa" ut. :)

 

Det var en lördag i oktobers höstrusk som jag & Tobias skulle till en kompis och partaja. Då säger Tobias:

- Du kanske ska ta ett test innan du börjar dricka, ifall om att.

hm tänkte jag...  ett graviditetstest? ja, jag kan väll ta ett.

Och där kom det där lilla resultatet inskickat som ett brev eller nej, som en granatbomb mitt i min hand denna lördagskvällen, PANG BOM Gravid 3+?

Jag blev galet glad, eftersom vi ville ha barn och det tog bara 1 månad innan jag blev gravid efter avslutat kur med p-pillrena. Men jag blev inte bara glad utan rädd, livsomställning, klarar vi det? Vi är unga.. ja men klart vi klarar det! eller...?

 

Nu mer än någonsin är jag 150 % säker på att vi kommer klara av att ta hand om denna lilla kotte. Vi kommer ge den all kärlek i världen medans vi gör allt underbart som bajstorkande, ammande och tröstande vid det ljuva skrikandet. Vår resa kommer bli en aning mer utmanande än de allra flestas första barnupplevelse...

 

Vår son kommer att födas till denna värld helt underbar och älskad men också med något som kallas klumpfot på båda fötterna. Detta är en sneställning i fötterna som kommer att justeras med hjälp av gipsning & operation.

 

Jag saknar att föräldrar som har barn med klumfot berättar om deras liv, hur detta påverkar deras vardag m.m. Så denna blogg är till för er som vill följa vår resa från snevägen till den raka vägen, tills vår sons fötter är helt raka och funktionella. Men först och främst ska han "ploppa ut" och bli vår klumpis :)