Ibland finns inte ork
Varför det inte blivit så mycket skrivande är för att just nu står allt still med behandlingen, känns som tiden går för fort för oss men samtidigt alldeles för sakta!
Skrutten började vända sig till magen på nattetid för ca två veckor sedan. Detta medförde att vänsterfoten som är längst ner blev mer belastad i rörelsen och vips så hade vi en blåsa och blåsan var så grymt stor mer än 1 cm lång (ont i hjärtat). Ortopedtekniska hjälpte oss och vadderade mer på fotryggen så hälen verkligen ska komma ner ordentligt. Eftersom det var ett sådant stort skav sa hon åt oss att inte ha på skenan förens den är helt borta.
Jag trodde inte att det skulle ta såhär lång tid, två veckor? jag får panik över om hans fötter går tillbaka... Medan Aron är hur nöjd som helst. Så idag testade vi med omplåstrad fot att ha skenan på... och idag är en sådan dag som jag verkligen hatar att han har drabbats av detta, hata är en starkt ord och i detta fall känns det helt rätt att använda det. Ibland tappar man ork och jag vet att det är okej även fast man så gärna vill vara positiv hela tiden. Men idag skulle jag bara vilja skita i allt och ta med honom någonstans där allt är bra, där han får sprattla med sina underbara fötter hur mycket han vill. Som tur är har jag en underbar grund att falla på, Tobias!
Så nu är vi i väntans tider tills såret läkt helt:
-Sedan på med skenan dygnet runt
-5dec har vi tid hos ortoped för att få klartecken att bara ha skenan vilotid! Jag hoppas verkligen att detta går vägen och att skoskavet inte strulat till det. Han får inte heller ner hälen lika bra som på höger så är rädd att vi måste göra en till hälseneförlängning på vänster. Hans tår är ju också invikta så förrutom att stretcha dem som vi gjort, fick vi tips av en att kittla hårt på utsidan av foten så att han spretar själv med tårna, han är jätte duktig!
Men som sagt, ibland måste man falla för att hitta orken att klättra upp igen. Det kommer alltid vara något som berör oss. Huvudsaken är hur vi hanterar det och också acceptera att man faktiskt får sjunka till botten. Så länge man klarar att ta sig upp från botten igen så är det bara nyttigt att falla lite. Jobbigt men nyttigt!
Hata är ett starkt ord men å vad jag känner igen mig, hade alldeles för många hata dagar ibörjan när allt krångla.kan även ha de nu ibland... Så skönt att man inte är ensam! :-) kram
Åh, ni är så duktiga och kämpar så tappert. Det gör ont i hjärtat när man måste göra saker som gör ont på sina barn även om man vet att det är för barnets bästa. Hoppas att allt löser sig på allra bästa sätt för Aron. Kramiz!
Du är så himla duktig! Kämpa på, Aron ska vara glad att han har en sådan fin mamma. Tänk när allt det här är över, när han tar sina första små steg, när han springer, sparkar boll. Då kommer ni känna så mycket glädje att allt det här faller i glömska.
Kämpa vidare, ni gör ett gott jobb o även lille Aron kanske verkar lida är detta inget han kommer minnas! Snart är det vår tur....6 dagar till bf!
Kram Sofie
Jag tycker ni är superduperstarka, och jag är riktigt imponerad av hur ni klarar av det här! Ni gör ju erat bästa, och det är huvudsaken! :)
